Riksbanken – Vad hade de egentligen för val?

9 november, 2017 • Marknadskommentarer

Uppgången på aktiemarknaden fortsatte under oktober, om än i något måttligare takt. Stockholmsbörsen steg med dryga 2 procent medan ett globalt aktieindex steg med drygt 4,5 procent. Aktiemarknaden i tillväxtländerna steg samtidigt med hela 7,7 procent under månaden. Den amerikanska dollarn stärktes något under månaden och amerikanska räntor steg medan europeiska och svenska räntor föll.

Den amerikanska centralbanken har nu påbörjat reduceringen av balansräkningen då ekonomin inte längre bedöms vara i behov av krisåtgärder och med stöd av den senaste tidens relativt starka konjunkturutveckling. Även ECB och Riksbanken bedriver ju extrem penningpolitik, men vad är statusen för den svenska penningpolitiken. När ska Riksbanken sluta med krisåtgärderna?  Ser vi några framsteg i spåren av de senaste åren av extrema penningpolitiska åtgärder som negativ ränta och kvantitativa lättnader?

Äntligen!

Inte för att Kazuo Ishiguro fick nobelpriset i litteratur, men för att det nu ser ut som att Riksbanken har nått sitt mål om 2 procents inflation. Efter att ha spenderat nästan 300 miljarder kronor (låtsaspengar som Stefan Ingves kallar det) på obligationsköp, sänkt reporäntan till -0,5 procent (och låtit den ligga där i nästan två år) och därmed skapat en negativ realränta på -2,5 procent är inflationen 2 procent. Den låga räntan har också bidragit till att den privata skuldsättningen nu är 180 procent av disponibel inkomst, att byggandet utgör en tredjedel av tillväxten och att sysselsättningen är den högsta på många år. MEN, för första gången på sex år är inflationen på målet, 2,0 procent. Äntligen!

Dessutom har Riksbankens kvantitativa lättnader i kombination med negativ ränta bidragit till att Sverige har haft en tillväxt på 3 till 4 procent de sista åren. Tack vare en svag krona har svenskt näringsliv klarat sig mycket bra och bibehållit en stark konkurrenskraft. Svenska exportföretag har därför kanske mycket att tacka Riksbanken för. Detsamma gäller allmänheten som under de senaste åren har sett sin disponibel inkomst (efter räntor och amorteringar) öka via lägre räntebelastning. Dessutom är arbetslösheten lägre än på länge. De som äger sin bostad eller sparar i aktier har haft en rejäl värdeökning. Detsamma kan man dock inte säga om de som sparat på banken. Riksbanken har onekligen ansträngt sig väldigt mycket för att få upp inflationen till målet på 2 procent.

Varför får då Riksbanken så mycket kritik för det de gör?

Tänk om Riksbanken hade sagt nej till att följa i ECB:s fotspår och istället stannat vid en reporänta på t.ex. 1 procent. Hur hade tillväxten, sysselsättningen och svenska exportföretags konkurrenskraft varit då om kronan hade stått i 7,0 mot euron? Risken är att det gnällts rätt mycket då också. Å andra sidan, är det ens rimligt att anta att Riksbanken kan föra en helt självständig penningpolitik. Utan att gå ner för mycket på djupet i penningpolitik så säger teorin om ränteparitet i princip att; räntan är densamma i alla ekonomier justerat för förväntad ändring i valutakursen. Detta betyder att Riksbanken, i all väsentlighet, är mycket beroende av vad ECB gör. Det finns många exempel på hur en centralbank ska vara oberoende men lika många exempel på att en centralbank inte kan vara oberoende av sin stora granne. Oavsett, att vara en ”självständig” centralbank med egen valuta i närheten av ECB, kan visa sig bli en utmaning för fastighetsmarknaden när penningpolitiken skall normaliseras.

Trots att Riksbanken upprepar att de är ”självständiga” är det knappast någon som tror att Riksbanken kan agera utan att se på omvärlden och närmast ECB. Om Riksbanken skall höja räntan under 2018 måste inflationen vara betydligt högre än 2 procent eller så måste även ECB röra sig mot en höjning. Alternativet är att Riksbanken tar myrsteg och höjer symboliskt med 0,05 procent eller 0,10 procent. Varför? Jo, eftersom Riksbanken har varit mycket beroende av ECB i sin sänkningsfas är det rimligt att anta att Riksbanken också är det i en eventuell höjningsfas.

Är en räntehöjning fortsatt avlägsen?

ECB meddelade efter sitt möte att centralbankens köp av obligationer kommer att fortsätta med € 30 miljarder per månad i ytterligare nio månader. Mario Draghi sade samtidigt att man inte kommer att avsluta köpen momentant, något som kan tolkas som att köpen fortsätter även under fjärde kvartalet i 2018 och kanske en bit in i 2019. Draghi underströk att en räntehöjning kommer ”well past end of QE”. Vi vet att Feds första räntehöjning kom två år efter att QE avslutades. Detta betyder att om ECB väljer att fortsätta köpen in i 2019 kommer det vara svårt att höja räntan före 2020.

Detta skapar ett dilemma för Riksbanken. Skall de börja höja räntan redan 18 månader före ECB? Hur kommer kronan och den importerade inflationen bete sig då och hur blir det med KPIF? 2,0 procent?

Det är inte troligt att Riksbanken kommer att höja förrän de är i fas med ECB. Risken för ett policymisstag är för stor och det finns en överhängande risk att de senaste årens insatser går om intet. Den risken tar sannolikt inte Riksbanken.  Förutsättningen här är ju att inflationen hamnar mellan 1,5 procent och 2,0 procent. Skulle emellertid inflationen i Sverige (och i Eurozonen) stiga tydligt över målet på 2 procent, då har Riksbanken ett bättre utgångsläge än nu.

Ovan resonemang innebär att risken snarare är att Nobelpriset i litteratur hinner delas ut för 2018 och kanske till och med 2019 innan vi ser en tydlig normalisering av Riksbankens penningpolitik.

Kontaktpersoner

Jamal Abida Norling

Head of Asset Allocation

+46 8 407 58 13
jamal.abida.norling@ohman.se


Lars Kristian Feste

Chef ränteförvaltning

+46 8 407 58 42
lars.kristian.feste@ohman.se