Macron, Merkel och Myrkotten…

Pandemin som sedan följer har lett till all världens otänkbara händelser på kort tid. Bland annat verkar det som att pandemin har varit med att lösa upp den gordiska knuten för Europasamarbetet. Den Ekonomiska och Monetära Unionen (EMU) hade redan vid sitt inträde den 1 januari 1999 ett konstruktionsfel. Man skapade en union där stater skulle ha gemensam valuta och gemensam penningpolitik, men varje stat skulle bedriva sin egen finanspolitik för sig. Man skapade unionen med ett Yin utan ett Yang. För att kringgå detta, skulle staterna hålla sig till de så kallade Maastrichtkriterierna som bland annat ställde krav på statsskulden och budgetunderskottet. Sedan 1999 har mycket vatten hunnit rinna under broarna och idag håller sig inte ens Tyskland till de ursprungliga kriterierna.

Ländernas förutsättningar har sedan dess kraftigt divergerat och den gemensamma styrräntan gör faktiskt att länder ytterligare dras isär. Problemet är att penningpolitiken anpassas för de svagaste länkarna inom EMU, i synnerhet Italien. Styrräntan som idag är -0,5 procent skulle säkert behöva vara ännu lägre för Italien, men räntan skulle då bli alldeles för låg för Tyskland som då får högre tillväxttakt och ytterligare springer ifrån de svagare länderna. Den här onda spiralen har varit uppenbar ända sedan eurokrisen 2012 men politikerna har aldrig velat ta tag problemet.

För om man ska vara krass finns det bara två vägar att gå. Antingen väljer man en gemensam finanspolitik där tyskar får bita i det sura äpplet och betala för italienarnas budgetunderskott. Eller så behöver unionen brytas upp och valutan Euron försvinna. Detta har varit den gordiska knuten. Det sitter djupt rotat bland tyskarna att till varje pris undvika att sedelpressfinansiera länders budgetunderskott. De har hyperinflationen från Weimarrepubliken någorlunda färskt i minne. Att uppta gemensamt lån via EMU för att solidariskt dela med sig till andra EMU-länder har varit helt otänkbart. Fram till den 18 maj i år.

Efter ett tidsenligt webbmöte presenterar EU:s två mäktigaste ledare Macron och Merkel tillsammans ett förslag på en europeisk återuppbyggnadsplan om 500 miljarder euro som skall finansieras via ett EU-lån och pengarna kommer bli ett direktstöd till de mest drabbade länderna. Plötsligt är vi ett steg närmare ett Europas förenta stater. Jag kan personligen tycka att det hade varit mer naturligt att göra detta gemensamma lån via EMU och inte EU. Möjligen såg man ett värde i att ha med länder som Sverige som borgenär för kalaset.

Vad fick Merkel att helt plötsligt byta fot? Det är nog inte enbart av solidariska skäl som man vill stötta de andra länderna. Sedan 1999 har den geopolitiska kartan ritats om och idag finns det stater som mer än gärna går med på att ge lån till krisdrabbade länder. Kina visade sig vara behjälpliga att rädda det norska flygbolaget Norwegian för ett par veckor sedan och Xi Jinping hade mer än gärna velat ge ett lån till Italien. Den stora kostnaden för det lånet skulle inte vara räntan. Vi har sett prov på hur Kina kan utnyttja sin makt: för ett par år sedan blockerade Grekland för första gången i FN:s råd för mänskliga rättigheter ett inlägg som kritiserade Kinas nedslag på dissidenter. Detta efter att ett statligt kinesiskt bolag hade köpt Greklands största hamn. Vi behöver ha ett starkt Europa som har möjlighet att stå enat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Och tack vare en myrkott har vi tagit ett rejält kliv dit.

Stockholm 5 juni 2020

 Erik Nilsson, ansvarig tillgångsallokering på Öhman Fonder